Jag har fått lära mig att det medeltida sättet att sy foder är att man tar en bit som är lika stor som yttertyget utan sömsmån, lägger denna innanför yttertyget och fäller sömmarna ovanpå fodret. Jag har någonstans i samma veva fått höra att det moderna sättet att fodra plagg genom att iprincip sy ett plagg i fodertyget och ett i ovantyget och sedan sy ihop dessa kom först i och med att raksömmar började gå snabbt att sy med hjälp av symaskiner.
På senare tid har jag dock fått mig serverat en annan teori som bygger på att det var någon gång under 1300-talet den ena fodermetoden byttes mot den andra. Den teorin har för mig inte presenterats tillsammans med någon typ av förklaring till varför den vore bättre (min erfarenhet är att det tar mer tid och blir knöligare vid handsömnad) men de som sagt den till mig är folk som jag hyser stor tilltro till gällande historisk sömnad.
Det finns även en del sätt att fodra som tex genom att sy ihop foder och yttertyg med invikta kanter direkt i sömmen. På så sätt slipper man att sy sömmen först för att få ihop den och sedan för att fälla den utan allt sker med en och samma söm. En sådan söm känns för mig mycket mer trolig än att foder och yttertyg sytts separat och skulle kanske kunna se rätt likt ut i ett ruttnat tillstånd?
Är det någon som sitter inne på kunskap den vill dela med sig av om hur man verkligen fodrade på medeltiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar